Tid, sägs det, kan uppfattas på minst två olika sätt, antingen som en egenskap av utsträckning (rum alltså) och vi råkar händelsevis vara med och utfylla just det rummet, som i en ballong, eller så är tiden alldeles oberoende av sånt: det finns en starttid långt åt fjärran till - på en oändlig skala - och det finns en slutpunkt, eller så, långt borta åt andra hållet till - en tidsaxel liksom, genomkorsande universum som en linjal och som vi har delat upp i enheter som vi kallar timmar, minuter, nanosekunder och sånt.
Det där med oändlighet är förresten ganska skumt. Det tar liksom inte slut och då är det egentligen obehövligt - det är bara vi som har hittat på att det skulle finnas en start och ett slut. Varför det? Vi räknar inte på allvar med oändlighet utan vi säger bara att det är praktiskt att tänka så, annars skulle det bli för krångligt.
Du är bara en liten prinskorv med två ändar på den kosmiska falukorven.
- Vasarunura?
Javisst ja, vi måste marknadsföra Gotland också. Öh, öh, öh... Potatismos!