På området som är ca tolv hektar fanns under tidig järnåldern en by med minst 24 hus. Det undersöktes på 1940-talet i ett projekt där arkeologer från hela Norden samverkade.
Boplatsen är indelad i ett nät av stengärdsgårdar (stainvastar, staintun). Husen (kämpgravarna) varierar mellan 10-30 meters längd. Gårdarna som troligtvis varit 6-8 stycken har använts under romersk järnålder och folkvandringstid. Områden mellan husgrunderna är undersökta senare och där finns spår efter bebyggelse som är ännu äldre.
I Vallhagar tillverkades keramik men man importerade också vackra romerska föremål som vinskopor, vinsilar och glasbägare - keramik och andra bruksföremål hittades i mängder.
Boplatsen övergavs av någon anledning i början av vår tideräkning. Men det gäller inte bara Vallhagar utan över hela Gotland har någonting hänt, många boplatser övergavs (ungefär 1800 övergivna kämpgravar finns synliga i dag). Det står om en utvandring i Gutasagan men forskarna verkar inte riktigt övertygade om att den delen av krönikan är riktig, vilket beror på att det i så fall ligger nära till hands att gutarna är de mångomtalade goterna. För de flesta forskare verkar Gutasagan bara vara sann i det avsnitt om tolkats till att Gotland var ett skyddsland under svearna, vilket är ganska märkligt eftersom det inte står något sådant i Gutasagan (se Skyddslandet).
Runt om byn finns tre gravfält där de flesta gravarna är från förromersk järnålder och tidig romersk järnålder (400 f.Kr-100 e.Kr).
Lite till
På informationsskyltar därstädes talas det om stensträngar, vilket är arkeologiska för staintun eller stainvastar. Den näst sista bilden visar en liten backe på vilken det under tidig järnålder låg ett 30 meter långt hus (ett sånt här). "Det här är Rohan", sa dotra mi, som alltså läser Sagan om Ringen. Fröjel ingick i Medeltredingen, se Det vita trädet, så hon kan väl ha rätt.