S:t Ilian, ovan, tör vara kyrkans skyddshelgon: reliefen är tämligen nygjord. Han föddes cirka 650 i Aten, han var eremit och abbot, småningom en av de 14 nödhjälparna och inom Romersk-katolska kyrkan vördas han som ett helgon, där han är skyddshelgon för bl a smeder, fiskare, jägare, herdar, ammande mödrar och en hel hopen annat. Under hans tid som eremit i Arles i södra Frankrike brukade en hind komma till hans grotta och livnära honom med sin mjölk; hinden är med på bilden.
Man känner sig lite kluven inför Östergarns kyrka. Många saker känns förunderligt nya, det har sina randiga, men kyrkan i sig är i alla fall enhetligt uppförd under 1200-talets, saknar torn men är försedd med takryttare. Sakristian tillkom i slutet av 1700-talet.
Kyrkan härjades svårt av ryssarna som brände och plundrade såväl på 1500- som 1700-talet, men den återställdes under prosten Lars Nilsson Neogards ledning vid mitten av 1700-talet. Från denna tid härrör sålunda större delen av interiören.
Inuti sitter en förteckning över "pastores" av Neogards släkt, men det är alltså välförtjänt:
Dopfunten är från 1600-talet.
Altaruppsatsen är gjord på 1700-talet men krucifixet är medeltida.
Det kan nämnas att de tyska sjömän som strök med då ryssarna sköt Albatross i sank vilar i en grav alldeles öster om kyrkan.
Även om kyrkan inte är den intressantaste och konstfullaste av de gotländska kyrkorna har den i alla fall den skönaste minneslund jag någonsin sett:
Det finns en dikt av Gustaf Larsson vid minneslunden, som skrämmande nog börjar:
"Där krupp u själ vill skilles at
jär haguar sjö u nidmörk nat."
Resten får du åka dit och läsa själv; jag kommer inte ihåg om det satt någon översättning på plats, men säkert gjorde det det också.