Man tänker sig måhända inte att en skön äng ligger där den i Stenkumla gör, några hundra meter bakom kyrkan österut.
Den lilla vägen ner till änget från vägen mellan Sten- och Träkumla är inte lätt att hitta, men den finns där, till höger, några hundra meter efter kyrkan. Halvvägs till änget passerar man "Stenbron", byggd i början av 1900-talet över den miniravin som istiden skapat.
Med gutniska mått mätt är det nog inte särskilt blomster- eller örtrikt. Prästkragar, lite orkidéer, höskallror och annat såg vi vid vårt besök, men inga bedövande mängder. De vanliga trädslagen var på plats: ask, ek, björk, tall, hassel och sånt.
Sydöster till gränsar änget till Myrse, måhända det heter. Det är förstås inga norröna vyer, men skönt i alla fall.
Innan skolan lades ner så hölls där säkert skolavslutningar och liknande i änget. Antagligen fagade (räfsade) ungarna fordom änget på våren, en urgammal tradition, men sånt dör väl ut med tempo i vår moderna tid med experter.
Hur man skall beskriva ett änge för den som inte besökt ett sådant vet jag inte. Det är som ett svalt andetag utanför den rökiga krogen, det är som betydelsen av ordet grönt och det är som en sommarkväll när ingen stör dig.