När solen funderar på nästa dag och vågorna svalkar vad de kan släpper knuten. Jag börjar andas normalt, sätter mig på en sten och tillåter tankar. Ljudet, risslandet från miljoner stenar, havets andetag - luft ända ner i lungspetsarna - starkhetsbältet.
Om du var lindansare skulle du kunna gå på horisonten med huvet bland molnen. Ser du?
- Vad kall du är om handen...
