På Vivesholm i Sanda låg en kvast nästan nedbäddad i havets rundslipade småsten. Kanske någon häxa som en nermörk natt störtat mot Karlsöarnas tvärbranta klippor eller kanske någon ilsk Klintekärring som kastat den efter sin Göte vid något städtillfälle, vad vet jag.
I sydväst ligger Karlöarna som inte har namn efter de svenska kungarna vid namn Karl, inte ens vår egen, trots att han förmodligen är den vettigaste av dem alla. Man kan få åka dit med båt, också bo kvar någon natt, dessa sällsamma öar, Sveriges enda fågelberg.
På motsatta stranden, den lilla landtungan än nog inte mer än 50 meter på sina ställen, har mavar lagt ägg fast det är sent, 12/6, men de kanske gör sånt, vad vet jag.
Det är den där kvasten. Bilden stannade kvar i bakhuvudet, vågorna som sköljde över den. Skall jag åka ut till Vivesholm och se om den ligger kvar? Man kan skicka den till Riksdagen för dom verkar behöva en sån just nu. Men man kanske inte kan göra så, vad vet jag, de begriper väl inte. De kanske spikar upp den på väggen förresten, som konstverk.