Det är tomt vid stranden framåt sexdraget den 2 april 2006. Jag måste ha luft ibland. Radion bombarderar med non-stop nonsens, tidningen skriver förkortat om allting och TV:n öser mer verklighet över mig än jag orkar med.
Inga röda prislappar. Det är inte någon som spelar skvalmusik i öronen på mig, inga rulltrappor, ingen reklam för sommardäck. Ingen mask, låtsas inte, behöver inte titta på ingenting.
Det kanske är någon slags syrekick. Efter bara några minuter när ljuden landat, färgerna gjort sitt och luften fyllt bröstet, känner man sig stark ända ner i skorna. Jag tänker mig alltid att utandningsluften nästan är svart i början. Allt helvete, stress, alla jubelåsnor och allting åker med ut. Men efter några minuter andas man bara små förtretligheter, som på något konstigt sätt omvandlas till glädje i magen eftersom de är betydelselösa.
Flytta till Gotland lite oftare! Det skulle vara bra för dig.