1741 höjde Carl von Linné på ögonbrynen när han fick se de gotländska raukarna. Han kallade dem för stenjättar.
"Mellan strandridaregården och kalkugnarna vid Kyllaj var jämte havsviken en sluttande backe, på vilken stodo många ganska stora och tjocka kalkstenar till 4-6 famnars höjd, ställda i rad liksom rudera efter kyrkor och slott. De som stodo nedanför backen voro högre än de övre, så att allas huvud syntes lika höga. När man var ett stycke ifrån dem, sågo de ut som stoder, bröstbilder, hästar och jag vet inte vad för spöken. Ofelbart är att alla desse tillförna varit ett kalkberg som sedemera, då havet ännu stod nästa så högt som de, och allt vidare till dess det lämnade deras rötter, blivit slipade, sönderskurna och formerade av havets svallande och brusande vågor till den skepnad de nu äga."
Ja, det måste ha varit en härlig syn när Linné upptäckte de gotländska raukarna.