Det är en tall det där, på bilden, en martall med grenar som stryker över den kanske 10-15.000 år gamla strandvallen på Östergarnsberget.
På många ställen finns landskap på Gotland som har fascinerat folk i alla tider - kalkstenslandskap med individuella tallar, enar rakryggade som servitriser och en flora som är underlig på ett speciellt underligt sätt.
I själva verket tror jag inte att det är detta underliga landskap som lockar folk. Landskapet visar utan att man vet om det att ingenting går förlorat. Det är inte sjumilaskogar där träden påminner om varandra, ändlösa upprepningar, som enskilda kuggar i maskineriet där man är betydelselös.
När du befinner dig i detta gutniska landskap så inser nånting inom dig att varje stund har betydelse, varje stund värdefull. Om du vore en tall skulle du fundera på ett nytt individuellt barr att växa nånstans där inget växt förut, om du vore en blomma hur dina blad skulle arrangeras.
Också när du bockar dig ner och kikar på stenarna på Östergarnsberget så ser du individualitet, men det annorlunda med Gotland och detta landskap är inte att allting är unikt, varje sten, utan att det är just du som ser.